Nån flitig bloggare kan man inte kalla mig precis.

Bloggen ska väl innehålla nåt vettigt och nåt vettigt har man kanske inte alltid att berätta.

Det jag ska skriva nu är svårt och utelämnande.

Snälla döm mig inte för hårt.

Hur ska jag börja?

Kan börja med flytten hit. Ni vet lite av historien. Ett uppbrott, en hastig flytt och en trasig människa-jag.

Redan innan flytten hade jag börjat äta medicin. En medicin som heter saroten. Det är en tablett mot nervsmärtor och ångest. Ett riktigt rävgift kan man kanske säga.Mådde jättedåligt när jag började med den och upptäckte ganska snart att man kunde överdosera den rätt rejält och sova skönt. Eller sova -vara bortdomnad är närmare sanningen.

jag hade så ont själsligt så jag tog till den för att just domna bort. Ville inte känna, inte alls. jag kände mig misslyckad och idiotiskt. 

Sen efter ett tag började mina närmaste märka att det var nåt fel med mig, jag var ju ständigt flummig och icke närvarande.

Nu pratar vi 2014 alltså. jag ökade på dosen stadigt, fick dålig balans, var torr i munnen-jag var ett vrak.

ramlade några gånger. Svimmande på Ica här i Järbo.

Förra sommaren tog det stopp, cyklade ikull och hamnade hög som ett hus i nån slags kohage. 

åkte in på psyket en sväng för jag var jävligt väck alltså.

Där och då förstod jag inte -eller ville inte förstå att jag spelade med mitt liv som insats.

men efter möte med soc och lite såna där grejer så bestämde jag mig att nu får det vara nog.

Att komma UR koman var märkligt. Alla känslor- vart hade de varit? Jag var all over the place.

Sen nu i början på året så fick jag en stark medicin igen- nervsmärtor har jag ju fortfarande- den hette gabapentin.

Den överdoserade jag faktiskt aldrig men jag blev ding av den med.

Kulmen var mammas begravning då folk reagerade återigen på att jag var flummig.

Nä nu fick det vara nog- tänkte jag. Den slutade jag med direkt faktiskt. bad om att läkaren skulle anteckna i journalen om såna där mediciner.

Den medicinen åt jag i ca två månader -sen hjälpte den inte heller mot det som var det egentliga problemet.

Nu skriver i slutet på maj och jag var har varit totalt ren från medikamenter. 

Iaf såna. jag äter alvedon och sånt för att hålla smärtorna i schack å så.

Har börjat träffa kurator och det funkar bra.

jag tycker inte att jag varit duktig eller nåt sånt. jag vill bara leva.

det som är jobbigast just nu är misstron jag möts av.

har jag en dålig dag (det kan alla ha) då är jag flummig- dit går folk omedelbart.

Nej jag är inte flummig-jag är ledsen eller kanske deppig.

jag har inte trivs så bra häruppe. jag har varit väldigt ensam stundtals.

jag är den enda av mina syskon som inte har nån partner. alltså blir jag ett påhäng känns det som.

Jag har lagt den biten på hyllan -kärlekslivet- jag vill må bra först innan jag börjar med sånt.

jag vill att folk ska våga tro- sen också- gör inte skillnad på folk och folk- låter kryptiskt men de som känner mig vet vad jag menar.

Att stänga mig ute gör knappast nånting bättre.

jag vet att jag kan vara svår, jag har dålig impulskontroll och far iväg med känslor och klumpiga formuleringar. Foten i munnen så att säga.

jag anpassar mig dåligt ibland och är alltid mig själv. Sån är jag bara. Att hålla god min i elakt spel är oerhört svårt tycker jag.

För vem älskar alla?

jag har nära till ilska och ibland måste jag bokstavligen sätta mig på händerna för tt inte skicka iväg nåt elakt mess eller nåt liknande.

har man varit en push-over större delen av sitt liv så kanske det blir så. Nånstans får det vara nog.

Kära nån så utelämnande detta blev.. skrämmande. Nåväl. det känns skönt att skriva

kursiv textDet känns som om jag hamnat i nån slags livskris av nåt slag.
Jag känner mig tom, värdelös, inte värd att älska eller ens tycka om.

Har börjat träffa kurator för att få hjälp i detta , för själv fixar jag det inte.
Det kommer bli en lång resa antar jag. Har gjort så många misstag i mitt liv och jag måste förmå mig själv att förlåta mig själv för dem. För visst gör väl alla människor misstag?
Har en stor sorg i mitt hjärta nu.
Hoppas att den lättar snart, det känns förlamande detta.

Har alltid sett mig som en glad och positiv människa men just nu är hon långt borta.. Mycket långt borta

Den 16/1 -2016 kommer jag alltid komma ihåg. Det var då som vår mor somnade in. Hennes kropp orkade ej mer då. Hon hade varit dålig en tid men iaf jag visste väl inte hur dålig. Svårt med aptiten hade hon och slemmig i halsen.
Hon somnade in med sina nära och kära runtomkring sig.

Livet och döden är ett mysterium men jag tror på att man på nån nivå lever vidare



Mamma, kommer sakna, sakna dig

Sov nu så gott

Ett tag sen jag skrev blogg nu.
Tiden rullar på och sådär.
Har tagit upp min gamla spelande i World of Warcraft igen och jag tycker det är ett roligt tidsfördriv. Nu när jag blev sjukskriven igen å så.
Man måste ju pyssla med nåt liksom.

En tråkig sak som hänt är att mamsen blivit sämre. Hon har magrat och är väldigt trött men min storasyster Karin ordnade så hon fick näringsdryck å så.
Jag och min dotter var till henne igår dock och då hade mamma en bra dag. Hon pratade gamla minnen och var snabb i repliken:) min älskade mammis! Hjärtat blev stort och varmt när hon sa att hon älskade mig??

Nu är vi inne i december men nån snö har vi då inte fått! Skittråkigt tycker jag:(

Sitter på resecentrum och skriver lite blogg i väntan på bussen:)

Sen några veckor tillbaka har jag börjat få ont av endon igen. Det är riktigt illa och jag kan inte förstå hur det är möjligt ens. Har varken livmoder eller äggstockar kvar. Hursomhelst så känns det dock likadant och det tyder väl på nervsmärtor.
Det handikappar mig och gör mig otroligt trött. Livsglädjen känns stundtals långt borta. Jag som annars är en rätt glad människa med nära till skratt och busiga upptåg.
Har talat med gyn ( tog mig på allvar) och min husläkare(som absolut inte tog mig på allvar).
Gyn tyckte jag skulle börja med TENS och det vill jag gärna testa.
Min husläkare däremot lät väldigt skeptisk angående min åkomma så imorgon ska jag ringa HC igen och be om att få träffa en annan läkare.
Detta påverkar mig för mycket och jag behöver hjälp helt enkelt.

Nu har jag levt med endometrios i 15 år ungefär men jag har i stort sett varit besvärsfri ett halvår - ja tills nu då. Ett bakslag såklart men det är bara att bita ihop.
Jag vill så mycket mer än att vara sjuk. Det är dötrist att vara sjuk och ha ont.
Glad att jag lever ensam iaf. Att ha en partner som man ska förklara för varför man är sur och trött är ingen höjdare.
Som sagt, hoppas läkarbesöket imorgon blir bra och att hen lyssnar på mig. Nog illa att ha ont hela tiden men sen inte bli trodd- ja det är inte kul.
Nu blev det lite buhu över detta inlägg men jag tycker verkligen inte synd om mig själv, jag vill bara ha ett normalt liv. Det önskar jag mig mest av allt.

Har sovit urdåligt inatt, somnade korta stunder och drömde underliga drömmar.
Min familj har alltid betytt mycket för mig. Vi syskon växte upp så. Ett tag bodde vi t o m hos min storasyster som trots sin unga ålder tog väl hand om oss. Att känna lugn i en riktig familj var oerhört värdefullt för oss då vårt liv hemma var kaos.
Min bror hade redan flyttat hemifrån då men jag vet att han hade det tufft.

Hursomhelst- om nu vår mor inte tagit hem oss så funderar man ju ibland hur livet tett sig. Men gjort är gjort och så här blev det.
När vi var små stod jag och min syster väldigt nära. Jag var hennes lilla mamma. Ett tag bodde vi på barnhem för det förekom våld i hemmet och min syster var bara 8 år och jag 14 år.
Hon har alltid stått mig nära i livets upp och nedgångar.

Jag älskar alla mina syskon på olika sätt men kärlek går alltid åt två håll.
Ingen får ta illa upp nu men det är ju så det är.

Just nu ser vår livssituation lite speciell ut och jag behövs för mina syskonbarn extra mycket. De och så min egen dotter (som visserligen är vuxen och självgående) är de som jag lägger mest tid på.
Men om det är nån som känner sig glömd- hör av er. Jag är inte farlig.

Sen en sista ros till min kära syster Karin och hennes man Eric som fanns där för oss när livet var svårt och finns där än.

Å du brorsan- jag har inte glömt dig heller- vi har bara glidit isär lite. Det går att reparera

Det har varit en lite småjobbig vecka. Magen har fortsatt bråkat och det tär givetvis men efter nåt läkarbesök till så har jag fått mediciner som verkar hjälpa. Det känns skönt.
Småätandet får jag fortsätta med men hoppas slippa vakna mitt i natten med magont.
Sen i veckan såg jag att mitt ex gift sig. Där gick det undan men han har väl hittat rätt nu då.
Han och jag funkade ju inte bevisligen.
Blev jag ledsen? Nä faktiskt inte. Mer sorgsen över x bortslösade år.
Jag fortsätter med mitt liv och fokuserar på mitt arbete som börjar om nån vecka, min fina familj och mina vänner.
Det är inte fy skam

Jag har mått dåligt från och till efter gallstensoperationen. Både fysiskt och psykiskt. Otillräcklig har jag känt mig mest hela tiden. Halv,trasig, ledsen och trött -så trött.
Förstår att jag måste fortsätta jobba med mig själv, ta tag i hela mitt mående. Kropp,själ och psyke.
Jag kan börja en dag med att känna mig jättestark, höjer huvudet, skrattar, lyssnar på musik och sprudlar av aktivitet, men sen kan det räcka med ett telefonsamtal, ett sms eller nåt liknande där jag får höra om nån av mina brister - och jag faller ner mot avgrunden. Så orkar jag inte ha det. Jag vill ha mer skydd, men sen när kroppen dessutom bråkar som den nu gjort - ja då tappar jag all kraft.
Aptiten är skral och framför allt tappar jag mitt skratt och min glädje. Ja livet är tufft ibland och i vår familj har det varit lite väl mycket drama stundtals.
Men jag tycker inte synd om mig själv- inte alls!
Men jag vill få tillbaka min kraft, min styrka.
Det blir som en ond cirkel allting, motionerar inte för det är jobbigt, äter dåligt, tar inga vitaminer och så en nattsömn som blir lidande.

Sen den där känslan av ensamhet, den äter upp mig stundtals..
Jag känner mig tragiskt tamefan. Det är så det känns.

Blev ett dystert blogginlägg detta men just nu är läget så.
Det är dock väldigt skönt att skriva av sig.
Även om timmen är sen och nattsömnen är långt borta.